9. Att hantera personliga relationer 2017-09-21T09:14:33+00:00
“Men, jag har i sanning gråtit för mycket! Gryningarna är hjärtskärande. Varje måne är ohygglig och varje sol bitter.”

Arthur Rimbaud (fransk poet, 1854-1891)

-

Bipolär sjukdom är inte lätt att leva med.

Sjukdomen sätter ofta en enorm press på dina relationer. Om du befinner dig mitt i en manisk eller depressiv period kan det hända att du inte är medveten om de skador som dina vänskapsrelationer och familjerelationer utsätts för. När du sedan börjar återhämta dig kan du upptäcka att livet har blivit ganska ensamt.

Att ta hand om någon med bipolär sjukdom kan också innebära att relationer med vänner, kollegor och familj utsätts för stora påfrestningar. Det är i tider som dessa du får reda på vilka dina riktiga vänner är. Du kanske upptäcker att personer som du trodde var vänner undan för undan slutar att höra av sig. Till och med familjemedlemmar kan bli mer distanserade. Redan befintliga spänningar i dina nära relationer kan börja komma upp till ytan.

Det finns inga färdiga svar när det gäller att bemöta de här problemen. Men det finns några praktiska steg du kan ta för att göra saker och ting lättare:

  • Lär dig mer om bipolär sjukdom och förklara för dina vänner och din familj – de kommer att ha större förståelse för ditt beteende om de vet vad det är som händer och varför
  • Fortsätt att prata – även om saker och ting är svåra, försök att hålla kommunikationen uppe med dem du bryr dig om och som bryr sig om dig
  • Var ärlig – när det gäller dina rädslor, dina förhoppningar, dina framtidsplaner
  • Sätt gränser – tala om för dina närmaste vad du vill att de ska göra för dig och, ännu viktigare, vad du inte vill att de ska göra
  • Försök att lita på dina nära vänner och din familj. Var medveten om att de vill ditt bästa
  • Skäms inte – bipolär sjukdom är inte ditt fel
  • Ta lärdom av andra – i stödföreningar finns medlemmar som har gått igenom samma saker och som kan hjälpa dig

Ellens perspektiv
”Min man Göran hade fått diagnosen bipolär sjukdom redan innan vi gifte oss för 30 år sedan. Han har alltid klarat av det väldigt bra. Han har tagit sin medicin, haft ett krävande jobb och varit med och fostrat våra två barn. Men allt ändrades när han gick i pension för ett år sedan. Han slutade ta sin medicin. Han blev väldigt agiterad och började göra upp vansinniga planer och köpa saker vi inte behövde. Till slut flyttade han. Jag var så orolig och saknade honom otroligt mycket. Vi i familjen såg till att Göran hade bra stöd från det psykiatriska uppsökande teamet. Men ibland undrade jag: Men jag då? Var finns mitt stöd? Jag kontaktade en lokal anhörigförening . Bara det att ha någon att prata med var till oerhört stor hjälp och fick mig att inse att ingenting av det här var mitt fel. Sakta, med lite försiktiga påtryckningar, lyckades jag övertyga Göran att komma hem igen. Det är så underbart att ha honom tillbaka.”

-
Görans perspektiv
”När jag gick i pension tänkte jag: ”Det här är toppen. Nu kan jag verkligen börja leva mitt liv så som jag alltid har önskat.” Jag köpte en snabbare bil, flyttade in i en dyr ny lägenhet, bestämde mig för att lära mig spela piano och gick med i en golfklubb. Sex månader senare fann jag mig själv leva ensam, omgiven av sportutrustning och ett piano jag varken kunde spela på eller hade råd med. Jag måste erkänna att jag kände mig väldigt nere. Allt kändes väldigt dystert då. Som tur är var min familj otroligt stöttande. När jag flyttade hemifrån höll mina döttrar ett öga på mig och försäkrade sig om att jag höll kontakten med mitt vårdteam. Sedan, när jag började bli deprimerad, kom min fru på besök och såg till att jag åt ordentligt. Till slut kom hon så ofta på besök att det kändes rimligare att jag flyttade hem. Jag börjar känna mig något bättre nu. Jag känner mig både tacksam mot alla som har hjälpt mig, ganska ödmjuk och väldigt förlägen för alla bekymmer jag förorsakat.”
-